Tourniqueten är applicerad, vridpinnen är vriden och låst. Utifrån ser allt korrekt ut — ändå fortsätter blödningen, och en distal puls kan fortfarande kännas. Den här situationen upprepas ständigt i träning och i forskning, och orsaken är oftast densamma: misstaget begicks innan åtdragningen ens påbörjades.
Det antas ofta att en misslyckad tourniquetapplicering beror på för få varv med vridpinnen. Forskning visar att det vanligaste problemet är en rem som inte drogs åt tillräckligt hårt när tourniqueten applicerades. Den kvarvarande slacken ser ut som en obetydlig detalj som kan elimineras genom att vrida vridpinnen — men det är just detta som ofta avgör om tourniqueten kommer att fungera som den ska.
Vart trycket tar vägen
Åtdragningskraften hos vridpinnen och det inre bandet är begränsad. När remmen ligger tätt mot extremiteten innan åtdragningen börjar, ökar varje varv med vridpinnen trycket. När remmen är lös skapar de första varven med vridpinnen inget tryck alls — de tar bara upp slacken.
Detta är den avgörande skillnaden. Vridpinnen får göra det arbete som skulle ha utförts för hand, och dess kraft räcker kanske inte längre till för det slutliga trycket. Det skapar en risk: blödningen stoppas långsammare, mer blod förloras, och i värsta fall ockluderas artären aldrig — trots att allt, sett från användarens perspektiv, verkar ha gjorts enligt boken.
Vad studierna visade
Studien av Polston och kollegor, ”No Slackers in Tourniquet Use” (2013), visade att den vanligaste orsaken till felaktig åtdragning av tourniqueten inte var en för lite vriden vridpinne, utan slack som lämnats kvar i remmen innan åtdragningen påbörjades. Försök att eliminera den genom att vrida vridpinnen hårdare lyckades ofta inte generera det tryck som krävs för att ockludera artären. En väl spänd rem gjorde det däremot möjligt att stoppa blödningen snabbare — varven med vridpinnen omvandlades direkt till tryck.
Baruch och kollegor (2017), som studerade tourniquetanvändare utan medicinsk bakgrund, beskrev ett glapp mellan självförtroende och kompetens: deltagarna var övertygade om att de hade applicerat tourniqueten korrekt, trots att den objektivt sett inte fungerade. Detta fel är inte begränsat till nybörjare — även erfarna användare gör det, särskilt under stress, i mörker eller med handskar på.
Arbetet av Kragh och kollegor, inklusive analysen av tourniqueter som återfunnits från Operation Enduring Freedom och Operation New Dawn (2013), stöder samma övergripande slutsats: även om författarna använde olika metoder och utvärderade olika tourniquetmodeller, avgjordes effektiviteten oftare inte av antalet varv, utan av remmens spänning innan vridningen påbörjades.
Praktiska lärdomar
När man lär ut användning av tourniquet bör tonvikten läggas inte på antalet varv med vridpinnen, utan på handlingsföljden och resultatet. Antalet varv varierar naturligt med extremitetens omkrets och remmens spänning, så det finns bara ett tillförlitligt kriterium: blödningen har stoppats och den distala pulsen har försvunnit.
Om vridpinnen kräver ett ovanligt högt antal varv, eller vrids med stor svårighet, är det första man ska kontrollera remmens spänning — inte att använda mer kraft. Det finns ingen direkt forskning om detta, men det är sannolikt att en lös rem också ökar risken för mekaniskt haveri: när vridpinnens rörelseutrymme går åt till att ta upp slack, belastas mekanismen mer än vad konstruktionen avsett.
Praktiska rekommendationer:
- Dra åt remmen så hårt som möjligt och lås den — slack i remmen ska aldrig kompenseras på vridpinnens bekostnad.
- Bedöm helhetsresultatet, inte antalet varv med vridpinnen.
- Går vridpinnen för trögt eller krävs för många varv? Kontrollera remmens spänning.
- Träna regelbundet under instruktörs överinseende — detta är ett fel som användare sällan själva upptäcker.
Slutsats
Om en tourniquet lyckas avgörs tidigare än de flesta tror — i det ögonblick remmen läggs runt extremiteten. En rem som dragits till maximal spänning gör att vridpinnens fulla kraft kan användas till tryck, i stället för att slösas bort på att ta upp slack.
Dra åt först. Vrid sedan.
Referenser
- Polston RW, Clumpner BR, Kragh JF Jr, Jones JA, Dubick MA, Billings S. No Slackers in Tourniquet Use to Stop Bleeding. J Spec Oper Med. 2013;13(2):12–19. PMID: 23817873.
- Baruch EN, Kragh JF Jr, Berg AL, Aden JK, Benov A, Shina A, et al. Confidence–competence mismatch and reasons for failure of non-medical tourniquet users. Prehosp Emerg Care. 2017;21(1):39–45. doi:10.1080/10903127.2016.1209261
- Altamirano MP, Kragh JF Jr, Aden JK, Dubick MA. Role of the windlass in improvised tourniquet use on a manikin hemorrhage model. J Spec Oper Med. 2015;15(2):42–46.
- Kragh JF Jr, Burrows S, Wasner C, Ritter BA, Mazuchowski EL, Brunstetter T, et al. Analysis of recovered tourniquets from casualties of Operation Enduring Freedom and Operation New Dawn. Mil Med. 2013;178(7):806–810.
- Kragh JF Jr, Walters TJ, Baer DG, Fox CJ, Wade CE, Salinas J, et al. Practical use of emergency tourniquets to stop bleeding in major limb trauma. J Trauma. 2008.